Ensamheten skapar ett vakuum kring min existens. Allt jag trodde på igår den jag trodde mig vara de konturer jag haft är i upplösning.  Som om det tillhörde någon annan. Allt flyter ut och jag vet inte längre vad som är sant. Vem är jag nu? Och vad har jag åstadkommit egentligeni livet? Och behövernågon mig överhuvudtaget? Så går tankarna. Det är tyst omkring mig. Så väldigt väldigt tyst.

Livet har gått i baklås.

Det här tillståndet känner jag igen. Upplösningen. Har varit här förut och vet att det är en smärtsam men naturlig del av livet. Den kallas utveckling och hör till att vara människa.  Metamorfosen förändringen. Förr trodde jag att världen skulle gå under när ovissheten drabbade. Men idag vet jag att det inte är mig det är fel på även om det känns så. Gör mig inte till en misslyckad person. Även om det känns så. Det är en process jag måste gå igenom för att mogna till den jag ska bli. Det svåraste är att lämna det som är bekant och tryggt bakom mig och möta en oviss framtid. Att kämpa emot och försöka hålla fast leder bara till frustration och mer smärta. Efter att så många gånger ha kastat mig ut i ovissheten och tagits emot av livet vet jag bättre än att deppa ihop. Så jag bryter ihop en stund och samlar sedan ihop mig för nya tag.

Naturen lär mig att släppa taget. Träden som på hösten släpper sina löv på hösten ett helt års arbete som de bara släpper inom loppet av en vecka. Från frodigt grönt till naket bart. Till synes helt trygga i vetskapen om att nästa år börjar de om. På insidan pågår livet – så fort jorden är tillräckligt varm skickar de upp vätska från rötterna och ut i grenarna där miljoners miljoner små gröna blad vecklas ut. Livet i ständig rörelse.

Jag skriver om det här för att jag lärt mig hur viktigt det är att våga prata om känslor av ensamhet rädsla för framtiden rädsla för förändring och att leva i ovisshet. Våga prata ärligt med vänner våga stanna i nuet. I naturen lär jag mig att allt det gamla allt som dött blir till grogrund och näring åt det nya. Det är metamorfosens tjusning – hur vissna löv och träd blommor och gräs blir till ny jord där framtiden kan gro!

Känner du dig vilsen osäker på vad som ger livet mening och vem du är ta vara på naturen som existentiell kraft– ta en skogspromenad sätt dig på en sten och gråt en skvätt luta dig mot en trädstam och se tiden an. Livet är i ständig förändring och rörelse. Det är det enda vi kan vara säkra på!

Varma hälsningar

Lisen